Sång- och musikfesten – 130 år av finlandssvensk musikmanifestation

16.12.2019 kl. 13:13
När den finlandssvenska sång- och musikfesten i Helsingfors sparkar igång den 10 juni 2021, så har det gått 130 år sedan den första sångfesten av dess slag ordnades. Sedan dess har mycket hänt på amatörmusikfronten i vårt land, men sångfesten som institution finns kvar.

Den första sångfesten i Ekenäs. Bild: Museiverket.

Den första svenskspråkiga sångfesten ordnades i Ekenäs 1891. Tanken bakom den sångfesten var egentligen inte enbart musikalisk, utan det hela var också en finlandssvensk språkmanifestation.

– Det man ville åstadkomma med sångfesten var att ena det svenska i Finland. Begreppet finlandssvensk uppstod i dessa tider och den starka fennomanska strömningen i samhället ledde till en motreaktion, säger Rosi Djupsund, som skrivit sin doktorsavhandling om identitet, gemenskap och utanförskap i finlandssvensk sång – en avhandling där även sångfesterna är något hon tittat på.

Sångfesttraditionen hade vid det här skedet spridit sig från Tyskland till Estland, där den kommit med den tyska överklassen och spridit sig. De finskspråkiga var först med att ordna en sångfest enligt estnisk modell år 1884.

– Till den var också finlandssvenska körer inbjudna, men de valde av olika orsaker att inte delta. Istället väcktes ett behov att visa att finlandssvenskarna också kunde ordna sångfest.

Som arrangör i Ekenäs stod Svenska folkskolans vänner, ett tecken på att det svenska språket var det centrala i evenemanget. Deltagarna kom huvudsakligen från Nyland och de som deltog var främst rotade i städerna, med främst arbetar- och hantverkarkörer och -orkestrar representerade. Akademiska Sångföreningen fanns dock inte på plats och inte heller någon kör från Åboland eller Österbotten. Däremot var Kimito och Kronoby hornkapell närvarande med nio respektive fem musikanter.

– Den här tiden var sångfesten i hög grad en klassfråga. Överklassen deltog inte, men egentligen inte allmogen heller – sångarna och musikerna kom från städerna och sångfesterna växte sig till främst en borgerlig tradition. Pampigheten kring sångfesterna var något som man importerade från Estland, och i samband med festligheterna hölls också långa och väldigt fosterländska tal, säger Djupsund.

Året efter den första svenskspråkiga festen ordnades en tvåspråkig sångfest i Åbo, med Folkupplysningssällskapet (Kansanvalistusseura) som huvudarrangör och också 1894 gjorde man ett försök med en sångfest över språkgränserna, som ordnades i Vasa.

– Men den tycktes inte ha blivit någon succé eftersom det experimentet inte upprepades.


 

Viktigare på svenskt håll

Sångfesterna har under årens lopp rent generellt varit starkare hos finlandssvenskarna än hos finskspråkiga finländare. Djupsund tror att det kan ha att göra med att svenskan står i minoritetsställning och därför alltid har haft ett yttre ”hot” att manifestera sig mot.

– Frågan är vilket det hotet är i dag. Finns det fortfarande en idé med att manifestera sig i stora skaror av sjungande finlandssvenskar? Och borde man kanske bredda utbudet – ta in mer barn och ungdomar - och kanske andra kulturyttringar? Jag vet inte, men det är definitivt frågor att fundera över när sångfesten utvecklas i framtiden, säger hon.

Hon gillar att den kommande sångfestens konstnärliga ledare Kari Turunen kan se på finlandssvenskheten med en utomståendes ögon.

– Det är fräscht att han som ursprungligen finskspråkig kommer in och tittar på det hela med andra ögon. Hans visioner kring sångfesten verkar också mycket lovande. Ibland är budskapet kring såna här massfester lite otydligt, men nu är det klart vad tanken bakom festen är.

Pampiga estrader hörde till

Djupsund fungerar sedan i våras som både ordförande och verksamhetsledare för Åbolands sång- och musikförbund och hon har också tagit plats i FSSMF:s styrelse och hon är spänd och glad över att få följa med den kommande sångfesten på nära håll.

– Jag håller med Kari Turunen om att formen i det här skedet inte behöver ändras, det handlar bara om att göra det så bra som möjligt. Sångfesten innebär en gemenskap och det är något vi gör tillsammans, säger hon.

Inför sångfesterna byggdes länge festernas alldeles egna estrad, där huvudfesterna hölls. Det handlade om stora scener, ofta med halvkupoler som fondvägg för den stora masskören.

– Estraderna måste i första hand ha funnits där av akustiska skäl, och här kan man jämföra till exempel med den estrad som sångfesten i Tallinn använder sig av. Men det fanns kanske också andra underliggande motiv, en tävlan mellan värdstäderna om vem som hade den största och pampigaste estraden. I något skede tycks ändå förnuftet ha segrat och man insåg att kostnaden för både arkitekt och byggnation av en dylik estrad inte var ekonomiskt försvarbart.

Estraden är en sak som går igen också i Helsingfors. Visserligen har inte någon arkitekt anlitats eller en estrad byggts specifikt för sångfesten, men det nya centrumbiblioteket Ode, som står precis vid Medborgarplatsen i centrum, kommer att fungera på samma sätt. Det välvda taket kommer att fungera som dåtidens halvkupoler och bära ut ljudet av masskören till åhörarna.

– Det visuella var viktigt för sångfesten från början, och det är fint att det kan knytas tillbaka till det i och med Ode, säger Djupsund.

FM Ros-Mari Djupsunds doktorsavhandling i musikvetenskap framläggs till offentlig granskning måndag 16.12.2019 vid fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi.

Avhandlingen heter ”Hur härligt sången klingar”. Identitet, gemenskap och utanförskap i finlandssvensk sång.

Det övergripande syftet med studien är att kritiskt granska hur finlandssvenskhet i olika former både uttrycks och konstrueras genom sång, med betoning på sång i grupp. Sången studeras inte som ett ljudande fenomen utan som en aktivitet med kulturell förankring.

I studien undersöks också om sången bidrar till att dra gränser till ”andra”, framför allt till finskspråkiga, men också till svenskspråkiga i Sverige och även inom den egna språkgruppen så att den därmed kan bidra till en känsla av utanförskap. Följdfrågor blir hur detta blir synligt i en finlandssvensk miljö och vilka former och uttryck som känns inkluderande och vilka som känns exkluderande.

 

Robin Sjöstrand