Ulf Långbacka: "Överdrivet vibrato i körsång är enligt min åsikt illa för intonationen"

27.05.2020 kl. 09:36
Dirigenten för Brahe Djäknar och Florakören, Ulf Långbacka, svarar på frågor gällande Jan Salvéns undersökning och slutsatser kring manskörernas bristande användning av den klassiska sångtekniknen.

 

Det utbredda tunna klangidealet inom finländsk körmusik gör att vi snart inte har en enda finländsk manskör som kan framföra Sibelius Kullervo utan elektronisk förstärkning, säger sångaren Jan Salvén. Han har undersökt hur de finländska mansrösterna resonerar och talar nu starkt för att den klassiska sångtekniken bör återinföras i det finländska körklangidealet. Läs hela intervjun med Salvén här.

Resonans vände sig till dirigent Ulf Långbacka för att få svar på några av de frågor som  lyfts upp i intervjun med Salvén.

Salvén kritiserar i sin undersökning manskörernas förmåga att sjunga med ett tillräckligt bärande stämma för att höras över en orkestermatta då romantiska verk framförs. Är det ett verkligt problem att sången inte hörs över orkestern på grund av bristande sångteknik?

Säkert finns det sådana situationer. Själv har jag inte varken som lyssnare eller dirigent upplevt detta som ett generellt problem, men det beror givetvis på verket, akustiken med mera. I de produktioner av romantiska och klassiska verk   BD och Flora gjort med  med orkestrar, t.ex.  under 2000-talet, det vill säga bland andra  Sibelius Jordens sång och Oma maa, samt Verdis och Mozarts Requiem, kan jag inte minnas att den aspekten skulle ha tagits fram som ett problem. Dock brukar jag alltid säga åt mina sångare att vi kan glömma alla svagare nyanser än mezzopiano då vi sjunger med orkester. Nyansskalan blir en annan, och sångsättet mindre lyhört, mer inriktat på att få fram text och volym.


Salvén anser bland annat att kördirigenter har bristfälliga kunskaper i sångteknik, hur ser du på den saken?

Jag tror att det nog utan vidare finns mycket att förbättra på den punkten. Som dirigent kan man också lätt göra misstaget att undervärdera hur den enskilda sångarens tekniska förmåga inverkar på helheten. Jag tror att Jan Salvén har helt rätt i att dirigentutbildningen kunde ha ett större inslag av sångpedagogik. Man kan också vända på steken och säga att sånglärare gärna skulle kunna intressera sig mer för körspecifika problem. Jag tror att det ofta finns en onödig barriär mellan professionella sånglärare och kördirigenter. Det förlorar alla på. Men kanske yngre sångpedagoger tänker mer mångsidigt: t.ex. sånglärarna Laura Salovaara och Hanna Lammi verkar på basen av deras insändare i HBL häromsistens förstå sig bra på bäggedera. Brahe Djäknars sångpedagog Frank Berger tycker jag också förstår sig mycket bra både på den enskilda sångrösten och  körinstrumentets särart och behov. I BD har vi de senaste åren tack vare stöd av Brahe Ärkedjäknar haft förmånen att ha en professionell sångpedagog (Frank) med på varje övning. Det är en idealsituation då en sångpedagog och en dirigent samarbetar i fråga om klangen. I Florakören har vi också haft duktiga sångstuderande i kören som hjälpt med sångteknik och sedan har vi även då och då anlitat utomstående professionella.


Salvén dominerar ett tunt och kliniskt klangideal utan vibrato den finländska körsången i dag. Varför har ett körsound utan vibrato sett som eftersträvansvärt i Finland?  

Överdrivet vibrato i körsång är enligt min åsikt illa för intonationen, därför har många kördirigenter velat motarbeta det. Det betyder inte att jag förespråkar helt vibratofri klang. Jag gillar verkligen hur exempelvis Sveriges Radios kammarkör eller aboensiska Key Ensemble klingar. Det finns vibrato, men inte så stort att det grumlar intonationen. Själv har jag inte reagerat på att det finska köridealet generellt skulle vara speciellt tunt och vibratofritt. Många internationella professionella operakörer och t.ex en del ryska körer som sjunger med full röst och stort vibrato hela tiden producerar dock enligt min åsikt en körklang som är mindre behaglig att lyssna på. Detta främst på grund av att  renheten blir lidande. Detta gäller också när solister sjunger ensemble. Jag har exempelvis hört flera i mitt tycke förfärligt orena versioner av kvartetten i Verdis Requiem med stora världsstjärnor inom opera. Mitt eget ideal är en flexibel klang, bland manskörer är exempelvis Orphei Drängars inspelningar en förebild för mig.


Salvén kritiserar bland annat ”mikrofonsången” som han säger att leder till ett mindre ambitus. Hur ser du på behovet av att utbilda barn i klassisk sångteknik?

Jo jag tror att det skulle vara mycket bra om barnen fick mer sångundervisning, lärde sig andningsteknik och avlappnad röstanvändning. Dock tycker jag att man inte skall vara alltför negativ till användandet av mikrofon, i sig är väl utförd förstärkning ett fantastiskt redskap också när det gäller sång.

 
Salvén anser främst att stilmedvetenheten bör förbättras i den nationalromantiska repertoaren, men hur stor är kunskapen överlag gällande olika stilar och tidsepoker inom musiken bland dirigenter och körsångare?

Det finns mycket att göra och säkert många brister gällande stilkännedom, både gällande romantik och annat. Jag skulle dock säga att speciellt manskörer och sångpedagoger traditionellt varit väldigt fast just i den nationalromantiska stilen. Jag upplevde det under min egen utbildning. I den mån det inom sångutbildningen  fanns  stilkännedom upplevde jag att det snarast handlade om klassisk romantisk solistisk stil, så var det åtminstone då jag fick sånglektioner under min utbildning. Men kanske pendeln har svängt och många andra musikpedagoger, liksom jag, har intresserat sig mer för andra stilar, och bristerna nu är större där.. Generellt tycker jag det klassiska professionella musiklivet (det vill säga orkestrar och operor) kunde syssla mer med nutida och tidigare musik, det är märkligt att den klassiska musikkulturen är så konserverande.

 

 

Sofia Strömgård